anabooh

 

 

"Blir du aldrig nojd?"

Det brukade min kara mor fraga mig manga ganger i min ungdom nar vi hade ett klassiskt mor och dotter brak.

Jag har val alltid varit en ganska bortskamd flicka. Overrost med karlek och nog har jag nog ofta fatt som jag velat, och fatt de saker jag velat, jag fick till slut den dar barbien jag tjatade om, och Barbie bilen.. och Barbie huset.. Till slut blev leksakerna nagot man skulle ha. De skulle finnas dar. Men jag lekte inte med dom.

 

Det kanns som i dagens samhalle ar det lite sa, vissa saker ska man bara ha. Har i LA, ska man ha en Michael Kors planbok, MKvaska, Steve Madden skor och Jeffrey Campbell. Sa ar det ju bara. Men varfor? Tycker vi dessa ar sa snygga..el tycker vi de ar snygga for vi vet att alla andra tycker det.

 

Jag har aldrig i mitt liv matt sa bra som jag gjort de senaste tiden nar jag kom tillbaka hit, jag kande verkligen att jag kommit hem. Jag har aldrig trivts sa bra nagonstans, jag pluggar till nat som jag vill arbeta med i framtiden och jag kanner verkligen att jag ar pa ratt stalle. Jag kanner mig nojd.

Men. Samtidigt sa slits hjartat ibland itu. Ni anar inte vilken pafrestning det ar att befinna sig pa andra sidan jorden, sjalv, utan alla de som betyder nat. Utan alla de man alskar mer an livet sjalvt.

Det gor ont, och jag blir radd. Livradd. Att det inte kommer vara som vanligt nar jag atervander. Kanske jag flyttar till Swe om nagra ar och jag kommer inte kunna forsta nagra av mina basta vanners internskamt. Internskamt som ar min grej. Jag kommer kanna mig utanfor. Det gor jag redan. Fast jag vet att det inte ar sa. Men jag ar inte dar. Inte dar med er.

Dock ar Ni med mig i mitt hjarta varje minut. Varje sekund. 

 

Det ska ni veta.

 

Jag alskar er.

Mest.